Text kindly written by Mrs. Jocelyn PALMER, from Aland Islands
Translated to Sued by Mrs. Jocelyn PALMER.
[spanish version] [english version]

Gustaf Adolf Mauritz Eriksson föddes den 24 oktober 1872 och var son till Gustav Adolf Eriksson och hans hustru Amalia på Hansas hemman i Hellestorp by, Lemlands kommun på Åland. (Senare stavade Gustaf sitt tillnamn ‘Erikson’).

Som tioåring tillbringade Gustaf en sommar till sjöss som kajutvakt på skonertskeppet ADELE, och åren 1885 och 1886 tjänstgjorde han som kock på barken NEPTUN. År 1887 blev han lättmatros på ADELE, och följande år anställdes han som matros på samma fartyg. År 1889 mönstrade han som stuert på barken ANSGAR.

År 1890 mönstrade han på skonertskeppet FENNIA som båtsman och följande år som konstapel (andre styrman) på barken SOUTHERN BELLE.

Gustaf gick i navigationsskolan i Mariehamn och fick understyrmansbrev våren 1892. Under 1893 och 1894 tjänstgjorde han som befälhavare på skonertskeppet ADELE, ehuru han inte hade formell kompetens för denna befattning. Samma år skrevs han in i navigationsskolan i Uleåborg, där han fick överstyrmansbrevet 1895.

Därefter tjänstgjorde Gustaf som förste styrman på barken MATILDA och sedan i sammma befattning på barken MARIEHAMN och på barken FINLAND. På detta fartyg föll han från riggen och bröt lårbenet. Han drogs med sviterna av olyckan under resten av sitt liv.

Gustaf avlade kaptensexamen vid navigationsskolan i Vasa år 1900, varefter han blev han befälhavare på barken SOUTHERN BELLE, där han stannade till 1905. År 1906 gifte han sig med Hilda Bergman, och med henne fick han så småningom fyra barn, Edgar, Greta, Gustaf-Adolf och Eva.

Från 1906 tills 1908 förde han befälet på fregatten ALBANIA och från 1909 på barken LOCHEE, där han stannade till 1913, då han lämnade sjölivet för gott.

Samma år bildade han ett rederi som köpte barken TJERIMAI, och i november detta år bildade han ytterligare ett rederi, som köpte fyrmastbarken RENEE RICKMERS.

Under 1920-talet seglade fartygen i hans flotta med trälaster från Östersjön eller Norge till Australien, lastade kol där för Chile och sedan förde salpeter tillbaka till Europa. De förde även guano från Peru till Europa eller Förenta Staterna. De mindre fartygen seglade på Östersjön och Nordsjön; några förde trävirke från Kanada eller logwood från Västindien.

Under 1930-talet seglade de stora fartygen huvudsakligast i barlast till hamnar i Spencer Golfen, Sydaustralien, där de lastade vete för Europa.

År 1935 ägde Gustaf Eriksons rederier femton djupsjögående tre- eller fyrmastade barker. Vid andra världskrigets utbrott hade han fortfarande elva av sina stora segelfartygen kvar. Av dem blev OLIVEBANK, KILLORAN och PENANG krigsoffer. LAWHILL beslagtogs av Sydafrika och PAMIR av Nya Zeeland. De andra fartygen låg utspridda i olika hamnar.

Endast VIKING och PASSAT seglade på nytt år 1946. POMMERN blev kvar i Mariehamn och år 1953 donerades hon till Mariehamns stad av Gustafs efterlevande barn, Edgar och Eva, och blev museifartyg.

Gustaf Erikson dog den 15 augusti 1947, och hans son Edgar blev verkställande direktör för rederiet. Den nyzeeländske regeringen lämnade PAMIR tillbaka till GE-rederiet år 1948, då hon och PASSAT gjorde sina sista veteresor från Australien till Europa via Kap Horn.

Gustaf Erikson hade även varit ägare eller delägare i flera ångfartyg. Efter hans död investerade rederiet i flera ångfartyg och motorfartyg. Så småningom utvecklades rederiet och förvärvade ro/ro och sto/ro torrlastfartyg och kylfartyg. Edgar Erikson dog år 1986, varefter rederiet undergick väsentlig omstruktering. Dess nuvarande verkställande direktör är Edgar och Solveig Eriksons dotter Gun Erikson-Hjerling.